Lisa Bjurwald skiver i DN om utrikesrapporteringen i medierna runt om i världen, och att media blir alltmer lokala. Allt färre tidningar, tidskrifter, radio och TV-kanaler har korrespondenter utomlands. Det blir nyhetsbyråer som TT som tar över utrikesrapporteringen (och i oroande hög grad inrikes- nöjes- och kulturjournalistiken).

Finns det journalistiska genrer som är felsatsningar och inte drar in pengar åt tidningen? Det sägs att utrikesjournalistik och vetenskapsjournalistik är felsatsningar. I en tid då vanliga människors liv påverkas i grunden av vad som händer i länder långt borta både för mathyllan och plånboken. I en tid då beslut när vetenskap och teknik utgör basen för samhällslivet. Är det kanske medias strategi som är fel?

Det talas om tidningsdöd i USA, i Sverige kanske inte titlarna försvinner på förstasidan, men i innehållet. Eskilstuna-Kuriren, Norrländska Social Demokraten, Nya Wermlands Tidningen och många andra finns kvar. Men när det står samma innehåll i liberal konservativa Svenska Dagbladet som i socialdemokratiska Dalademokraten är det samstämmigheten ett problem. I dag så uppmärksammar läsarna i både Falun och Stockholm det via nätet. Då är det svårt att motivera att andratidningar skall ha presstöd, inte minst när mediekoncerner köper upp både första och andra tidningen på en ort.

Det bästa vore att öppna för fri konkurrens utan presstöd. Det skulle kunna ge spirande nätpublikationer, både lokala, nationella och europeiska en chans att utvecklas stilistiskt. Det näst bästa alternativet vore att säkerställa det goda publicistiska materialet genom att vända presstödet till att utbetalas till skribenterna istället för till media bolagen. Det skulle ge utrikesrapporteringen chansen att återuppstå.

Intressant