I dag den 20 februari så fyller det futuristiska manifestet hundra år och det kommer att firas i Italien. Konst, rörelse, ett berömt manifest och kanske början till det som konstvetare kallar modern konst. Vissa skulle sätta kopplingar med en rak linje från Filippo Tommaso Marinetti till Konstfack och klottervideon, båda bröt väl ned det gamla. Fast det skulle vara lite konstigt att kalla NUG för futurist. Det är en farlig balansgång att väga konst och politik, med tanken att något farligt och även brottsligt inte är konst.

I futurismen så finns en dyrkan av risken, av upproret mot det gamla, mot det akademiska konstlivet. Det slutade dåligt med Marinetti som en rätt marginaliserad person under fascisten Mussolini (läs mer i boken av Göran Hägg) och den ryske futuristen Vladimir Majakovskij blev besviken på maktens bländverk tillslut och begick självmord.

En mer sympatisk sida är förståelsen av snabbhetens skönhet. Det är årtionden som hastighetsrekorden inte förändras nämnvärt. Även när det gäller historiska förändringar och den "oupphörliga rytmen" i upptäckter och innovationer? Se på fusionskraftverken, kriget mot cancer, landningen på planeten Mars som NASA talade om med säkerhet för år 1982... Moores lag finns för exponentiell tillväxt för mikroprocessorer. Kulturen... revival, återvinning, 60-tal, 80-talet tillbaka, 90-tal.

Tänk om anledningen till att futurismen är så svår att förstå på 00-tal, inte för dess kollaps i fascism utan att futurismens mer positiva grund i industrialism, vetenskap och nymodighet är mer främmande för moderna människor? En kättersk och provokativ tanke, fast det visar att jubileumet som firas nu i Paris på Centre Pompidou och i Italien med en manifestation i Ferrara, kan ge mer än bara en tillbakablick.

Intressant