I dagens Newsmill skriver Waldemar Ingdahl om Världsreporterns återkomst.

Det är många av de gamla journalistiska legenderna som är i ropet nu. Tintin som symbol för journalisten fyller 80 år, Barbro ”Bang” Alving skulle ha fyllt 100 år, Marianne Höök tas upp igen genom biografin som Annette Kullenberg skrev. Vi beundrar Tintins mod, att Bang till och med reste till oroshärdar för egna pengar för att ge läsarna hemma nyheterna. Kanske är det att vi saknar dem i dagens medieklimat och minns världsreportrar som Astrid ”Attis” Ljungström, Staffan Heimerson, Rolf Gustavsson och Ulf Nilsson.

Visst, det är farligt att bli nostalgisk. Många av världsreportrarna blev stora för att de var de enda som fanns på plats. Läsaren kunde få en alltför ensidig beskrivning av vad som hände.

Nyhetsbyråerna som AP, AFP, Reuters och i Sverige TT blir allt viktigare i innehållet. Nyhetsbyråernas reportrar är ofta bra och de skall göra det journalistiska grovjobbet. Visst är det svårt för små, och även stora, svenska tidningar att ha en reporter på plats. Ändå är det olyckligt att tidningarna inte anser sig ha resurserna, kunskapen eller läsarintresset att bygga sin utrikesrapportering på fler källor. Nog borde det kunna gå att komplettera med information och analys från andra nyhetskällor, tidningar och bloggar? Nog är det något oroande att se en motsvarande trend för kulturnyheter, ekonominyheter, nöjesnyheter och sportnyheter... var går gränsen för det egna materialet i tidningarna? Susan Ritzén hade tankar om frågan i en intervju för Café Babel.

”Världen är en by” sägs det i dag, och då minskar publikens intresse för omvärlden. Det kan stämma, men det beror på att vi har fått fler byar, och den äldre sortens världsreporter når inte ut. Därför behövs olika infallsvinklar, och ett nätverk av skribenter på plats.

Då man ser utrikesrapporteringen i ett gammalt mönster uppstår lättare tanken på redaktionerna att man kan skära ned på den. Fast upptäcker man inte de nya möjligheterna, och inte heller göra investeringarna för att få dem att fungera. Det är särskilt europajournalistikens Moment 22, och skälet till varför kunskapen om Europa går ned (en viss ironi att även detta är en artikel från TT). Det bör påpekas i sammanhanget att svensk europajournalistik nog inte är sämst i Europa, men kan bli långt bättre, och arbeta mer kontinuerligt än snabba satsningar under valet och ordförandeskapet.

På sätt och vis är vi tillbaka till den outforskade världen i journalistikens början vid 1900-talet, då medieskuggan breder ut sig över länder samt breda och angelägna ämnen.

Vi behöver fortfarande dem som kan skildra händelser med erfarenhet och nyfikenhet, och gör situationen på en främmande plats begriplig för oss. Fast vilka dessa nya världsreportrar blir kommer se annorlunda ut, än under Bangs och Tintins storhetstid.

Bang och Bang. Tintin, Tintin, Tintin, Tintin.

Pingat på Intressant