Flyttcirkusen

Andra världskriget har just ägt rum och Europa ligger i ruiner när det som kommer att bli EU grundas med sina säten i det omstridda området mellan de europeiska stormakterna Frankrike och Tyskland. Ett område som sedan hundratals år varit slagfältet för krig om makten i Europa och tillgången till kol och stål.

Det var mot den bakgrunden som den Europeiska unionens institutioner placerades i Bryssel, Luxemburg och Strasbourg för att fånga fredsprojektets anda.

För ett halvt sekel sedan och med sex medlemsländer var den symboliskt tilltalande konstruktionen med tre skilda säten förmodligen utmärkt för att ingen part skulle dominera samarbetet.

I dag sträcker sig däremot unionen från Portugal i väst till Rumänien i öst och består av inte mindre än 27 medlemsstater. Givet att många av dessa inte alls har samma relation till det gamla Europas krigsskådeplatser så skulle valet av ett enda säte tjäna som ett ställningstagande för framåtanda och för det nya Europa.

Man har visserligen sedan tidigare kommit överens om att sluta träffas i Luxemburg, men resorna mellan Strasbourg och Bryssel fortsätter. Varje månad packar därför parlamentarikerna och deras staber ner sina dokument i förstärkta flyttlådor som fraktas med långtradare mellan de två parlamenten. Sedan sätter sig de folkvalda, deras anställda och journalister i bilar, på tåg och i flyg innan de väl framme kan återuppta sitt arbete.

Uppskattningsvis flyttar 5.000 människor fram och tillbaka - oavsett om det ens finns några ärenden att behandla. Då man vid ett tillfälle beslutade att inte hålla session i Strasbourg för att det helt enkelt inte fanns någonting att göra, så stämde den franska staten EU och fick rätt. Flyttcirkusen är nämligen helt juridiskt korrekt eftersom den står inskriven i Amsterdamfördraget.

Den här flyttcirkusen uppskattades år 2000 kosta 200 miljoner euro varje år. Då fanns det dessutom bara 15 medlemsländer till skillnad från dagens 27.

Hur mycket den kostar i dag är det ingen som vet. Jag har därför i parlamentet drivit igenom frågan att kostnaden såväl som miljöeffekten av flyttarna ska utredas.

Slöseriet med skattepengar och miljöskadan är enligt mig ett helt oförsvarbart pris att betala för att med flyttlådor i händerna leva ut en historielektion som, nog så viktig, kommit att handla mer om prestige än om praktisk nytta och sund förvaltning. Tvärtom har det blivit själva symbolen för det oförklarliga och byråkratiska EU.

Jag tror att det skulle betyda mycket för människors förtroende för samarbetet att sätta stopp för den galna flyttcirkusen.