stockholm sv - Politik

Bortom Ja och Nej efter Lissabonfördraget

Waldemar — Wed, 19 Nov 2008 10:38:00 +01:00

Waldemar Ingdahl kommenterar att riksdagen imorgon kommer med största sannolikhet säga ja till Lissabonfördraget. Ingdahl kommenterar på engelska Café Babel, läs vidare på denna länk.

Det nya kalla kriget

Waldemar — Mon, 17 Nov 2008 18:10:00 +01:00

Mats Johansson är riksdagsledamot för moderaterna. I boken Det nya kalla kriget,vart går Ryssland? jämför han sina minnen från tiden då Sovjetunionen stod mot Europa i det kalla kriget med dagens Ryssland. Vart är dagens Ryssland på väg, frågar Waldemar Ingdahl när han läst boken?

Det är inte en överraskning av Johansson anser att dagens Ryssland inte är en demokratisk stat, snarare har den visat sig långt med utrikespolitiskt aggressiv under styret av Vladimir Putin och president Dmitri Medvedev.

Väst försatte en viktig chans att stötta reformarbetet, där president George Bush den äldre inte var riktigt intresserad av frågan.

Johansson pekar ut hur en nygammal KGB-elit ”Siloviki” petat bort både gamla kommunister och rika oligarker från makten. Med en rätt tom nationalism har denna nya elit kunnat hålla uppe den ryska ekonomin med höga råvarupriser och särskilt oljan. Fram tills finanskrisen var det en växande ekonomi, men författaren påpekar att det främst handlat om den ineffektiva korrupta statssektorns expansion.

I Det nya kalla kriget gör Johansson bedömningen att makten i Kreml är villig att betala priset för nytt kallt krig. Medlemsskap i WTO är inte möjligt, skriver Johansson, då Ryssland gynnar sina egna företag och inte strävar efter frihandel.

Johansson beskriver övergreppen mot journalister i Ryssland, och landet står inte för de internationella avtal man undertecknat om mänskliga rättigheter.

Problemet är att EU borde vara mer målmedvetet i sin politik mot Ryssland. Kreml har fått betala rätt lite för att nå sina mål i Georgien. Snarast har man agerat splittrat då Tyskland och andra länder är beroende av rysk gas och energi.

Boken ger inga stora överraskningar. Johansson skriver sin argumentation och många läsare håller nog med honom. Kort och koncist, med fakta och argument.

Vilket är bokens fördel och problem. Johansson påpekar att det står en rätt stor vit elefant mitt i det europeiska vardagsrummet. Det finnas något delade meningar om hur exakt problematiskt dagens Ryssland är (ibland ser recensenten större skillnader mellan Sovjetunionen och dagens Ryssland än boken), men författarens grundtanke kommer vi inte i från. Just det kan också vara skälet till att bokens målsättning att uppmärksamma riskerar att glida förbi. På samma satt som Rysslandsproblematiken glidit förbi Europa.

Det är dock värt att tas på stort allvar, och att tänka en runda till på. Det finns det de som gör, menar Johansson och pekar på Finlands nära förhållande till NATO.

Pingat på Intressant

Ett Sicilien utan sol

Waldemar — Mon, 27 Oct 2008 01:57:00 +01:00

IRA kan ha skrivit på ett fredsavtal, men de har inte gett upp brottets bana.

Den irländska republikanska armén (IRA) har den senaste tiden inte varit så aktiv som under oroligheterna The Troubles, men de finns kvar och har diversifierat sin verksamhet.

IRA: s självständighetskamp i Nordirland från Storbritannien går så långt tillbaka som 1920-talet. Den 28 juli 2005 så avbröt man all väpnad konflikt och gick med på avväpning, efter sju år av hårda förhandlingar med både Irlands och Storbritanniens regeringar.

Politikerna

Fredsprocessen har pågått sedan 1998 med den så kallade Långfredags-avtalet, där det beslutades att Nordirland skull få delvis självständiga politiska strukturer och den nordirländska församlingen vid Stormont.

Men "maktfördelningen" har skjutits upp sedan 2002, på grund av dödläget mellan de politiska partierna över IRA: s ställning.

Sinn Féin (gaeliska för "oss själva") är den politiska grenen av IRA, som finns både i Storbritannien och på Irland. Avvecklingen av väpnade kampen innebär ett bakslag i maktbalansen mellan Sinn Féin och IRA. Det är delvis på grund av Sinn Féin- ledaren Gerry Adams, en man som förnekar att han varit medlem av IRA.

Trots de framsteg som gjorts är väljarna är lika uppdelat som någonsin tidigare. Efter 2005 års allmänna val vann det moderata Unionist Party, det UUP en plats, medan båda extrempartierna Sinn Féin och DUP gjort stora vinster.

Ett Sicilien utan sol

Trots vapenvilan i Nordirland fortsätter paramilitära grupper sin brottsliga verksamhet; såsom rån, hot, knäkrossningar, penningtvätt och narkotikahandel samt mord.

Den 31 januari är det årsdagen för mordet på Robert McCartney, en oskyldig katolsk man som blev misshandlad och knivhuggen av en högt uppsatt medlem i IRA som anklagat honom för att göra en förolämpande gest mot en kvinna i sitt sällskap. Övervakningsfilmen försvann i led med mördarens försök att undanröja alla bevis från mordplatsen.

År 2004 stal IRA hela 26,5 miljoner pund från Northern Bank i Belfast, det största rånet någonsin i Europas historia

De baskiska "kusinerna": fallet ETA

Nordirland är inte det enda europeiska land som är utsatt för separatistisk terrorism.

Den andra kända europeiska terroristgruppen är ETA (Euskadi Ta Askatasuna, eller baskiska hemland och frihet). Sedan 1958, har de dödat mer än 800 människor för ett oberoende av det baskiska "land" som ligger mellan södra Frankrike och norra Spanien.

I likhet med IRA, har de dödat både politiker och vanliga medborgare i sin kamp.

Den baskiska separatiströrelsen har fortsatt konflikten oavsett försök till förlikning såsom Amnesty efter Francos död eller den ökade autonomi som beviljats regionen från den spanska regeringen. Den politiska grenen av ETA, Batasuna förbjöds 2002, och den spanska regeringen har fortsatt sin kamp mot de fortfarande aktiva väpnade fraktionen ETA. De senaste åren har sett en ökning av antalet sprängattentat av gruppen.

Pingat på Intressant.se

Artikeln av Lorenzo Erroi har översatts från engelska av Alexander Sanchez

Haiders död förändrar Österrike

Waldemar — Sat, 11 Oct 2008 11:53:00 +02:00

Den populistiske österrikiske politikern Jörg Haider omkom ikväll i en bilolycka. Vad det får för effekter för Österrikes politik?

Det är tragiskt när människor dör, och Haider skulle tydligen till sin mammas 90-års dagsfest.

Grunden är att Österrike sedan 1945 varit ett korporativistisk tvåpartisamhälle mellan konservativa och socialdemokrater. Alla institutioner, städer, enskilda näringsidkare "tillhörde" svart eller rött och visade det tydligt. Att rösta blått, frihetspartiet FPÖ, var i republikens början rätt meningslöst. Det var ett traditionellt socialliberalt parti av efterkrigssnitt, med vissa nationalliberala idéer av tyskt snitt (ungefär som tyska FDP från början), som skulle konkurrera med socialkonservativa och socialdemokrater och fick lite röster.

Haider ändrade det genom att bli nyliberal. Fast som med många andra "extrema ultranyliberaler" i Europas politik på den tiden à la Verhofstadt, Hagen och Fogh Rasmussen var steget ganska litet. När de sedan ändrade sig, tog de ett rätt kort steg tillbaka till socialliberalism, eller till en mer renodlad populism. Bredare än så var nog inte den politiska kartan.

Nå, de österrikiska väljarna tänkte kanske inte så långt, utan många såg ett politiskt alternativ överhuvudtaget, efter många skandaler och ekonomiska problem. Då vann FPÖ röster, och sedan prickade Haider in missnöjet ännu mer genom en blandning av restriktioner mot invandraring, motstånd mot överheten etc som var karaktäristisk för det tidiga 90-talets populism i Europa.

Det ledde även till koalitionsregering med de konservativa (som drabbades av sanktioner från Europa), där man fick problem att FPÖ med sina otydliga ideologiska rötter inte fungerade så väl, och Haider drog sig alltmer tillbaka till politiken hemma i Kärnten. FPÖ har sedan dess haft partiledare som försökt köra 90-tals Haiders stil. Det gjorde han inte själv med sitt nya parti, där han tonade ned sin image. BZÖ har förstås lidit en stor förlust med sin partiledare och frågan är om partiet klarar sig. FPÖ fanns före Haider, och fortsatte efter honom också.

Alliansen konservativa ÖVP+frihetspartiet FPÖ+ Haiders allians för framtiden BZÖ trodde jag inte på tidigare heller, så alternativet är att konservativa ÖVP+ sossarna SPÖ + gröna bildar regering.

Österrike har genomfört ett intressant reformarbete de senaste åren, med ekonomiska framgångar. Förhoppningsvis kan Kenya-koalitionen (svart, rött, grönt) fortsätta den vägen och arbeta aktivt i Europa.

Pingat på Intressant.se

Hur blir Europaparlamentsvalet 2009?

Waldemar — Mon, 31 Mar 2008 14:56:00 +02:00

Hur blir Europaparlamentsvalet 2009?

Det förra valet såg ett mycket lågt valdeltagande som oroat EU, därför höll the European Action Citizen Service en konferens nyligen. Kan det låga valdeltagandet vändas?

Biba Klomp från EJC skildrar konferensen i Bridging the gap.

Artikeln påpekar något viktigt, det har varit bristen på aktiva politiska ställningstaganden, unika för de europeiska nivån som har varit en del av problemet. När europapolitiken bara verkar vara en förlägning av den nationella politiken så blir det lätt missnöjesyttringar med sittande regeringar eller overksamhet som blir resultatet.

Alexandre Heuilly, en av Café Babels grundare, påpekade i sitt tal på konferensen att internet blivit långt viktigare för europaintresset. Han härleder mycket av det franska väljarnas "nej" till konstitutionen i folkomröstningen 2005 för väljarna sökte en annan sorts information än den de fick från de traditionella medierna.

Slutligen har artikeln en viktig poäng, nämligen att en bra täckning av det europeiska måste finnas i den journalistiska vardagen, och inte bara något som tas fram vid val eller en stor händelse. Det behövs mer sammanhållna valkampanjer och tillräcklig information för att politiker och medborgare skall kunna hålla en dialog. Då bör det också finnas kontinuerliga forum för ett sådant samtal att äga rum.

Det är kloka poänger. Där är det viktigaste inte att rikta in informationsarbetet på att medborgarna skall gilla EU i största allmänhet, utan just kunna ventilera olika politiska uppfattningar som finns inom ramen för EU.

Pingat på Intressant.se

Ryssland- när abdikerar tsar Vladimir?

Waldemar — Mon, 03 Mar 2008 14:30:00 +01:00

Av Alexander Sanchez

Rysslands problem är mångbottnade men ett av det kanske viktigaste problemen är den utbreda korruptionen. Statsduman är till stor del representerade av partier utan någon vilja att konkurrera. Det är bara att notera att den senaste presidentvalskampanjen i Ryssland egentligen inte är speciellt demokratisk ur ett västeuropeiskt perspektiv.

Demokratin som vi i Västeuropa omhuldar har inte samma starka lyskraft i Ryssland. Presidentskapet, som under Vladimir Putin förändrats till det sämre, har knutit allt mer av makten att lagstifta och styra självständigt till sig. Frihetsinskränkningarna som har visat sig vara meromfattande än vad många har velat erkänna, visar sig tydligast i hur media i Ryssland styrts. En fri och oberoende press har nedmonterats lägg där till "mystiska" mord av kritiska journalister och vi ett land som tydligt har problem.

Till detta han vi lägga till lagstyret som under en kort period existerade under president Jeltsin, idag har slutat att fungera för den enskilda medborgaren. Separationen mellan lagen och presidenten vilja har upphört att finnas och är du en medborgare utan pengar har du svårt att hävda din rätt.

I den senaste IPRI rapporten för 2008 som rankar hur den fysiska och intellektuella äganderätten skyddas i 115 länder och lagliga skydd för ekonomiskt välstånd. Rapporten som har tagits fram av Property Rights Alliance i Washington DC och en rad tankesmedjor i Europa, visar Rysslands på 101 plats i Legala och Politiska förhållanden (LP) som är en av de fyra viktiga parametern. Det kan jämföras med Sveriges åttonde plats. Rysslands sammanlagda ranking blev plats 83, ett steg under Kenya.

Hur har det kunnat bli så här? Svaren är många men den gamla statskommunismen har ersatts av en rövarstat där många av de goda reformer som borde ha gjorts inte längre är populära bland makthavarna. Det demokratiska strävandet har ersatts av en cynisk pragmatism där den starkes rätt har blivit allt viktigare för statsmaken. Ordning, som Putin själv aldrig har förnekat, är viktigare än frihet.

Ryssland har idag mer likheter med renässansens Italien som Machiavelli beskriver, en där klaner styrde och ställde med eget bevåg. Skillnaden mellan Machiavellis tid och dagens Ryssland- är att idag har eliten tillgång till den fruktade FSB. Många politiska analytiker har brottats med det auktoritära styret som Putin har uppvisat i allt från de inrikespolitiska frågorna, till ockupationen av Tjetjenien och hur det senaste politiskt regisserade protesterna mot Estland när en staty skulle flyttas.

I det nya Ryssland är demostrationsfriheten begränsad. Gillar man inte Putin eller den föreslagna politiken kan man vänta sig problem. Senast det hände var när Storbritanniens konsul var tvungen att stänga sin verksamhet, länder närmare Ryssland har fått känna av hårdare sanktioner.

Bråken med Storbritannien under 2007 och flera andra incidenter visar mer hur ledningen med president Putin i spetsen, arbetar med att skrämma och försöker att manipulera omgivande stater.

Ett annat kanske farligare utveckling är det beroendeställning som Europa har hamnat i gentemot Ryssland med sin energipolitik. Det är både en ekonomisk och en politisk fråga att säkra den grundbehov som finns för den europeiska industrin. En beroendeställning till en enskild aktör kan i längden vara farligt, speciellt när vi har sett hur den exempelvis Ryssland har hanterat sin monopolställning exempelvis mot grannländer som Ukraina.

Rysslands sårade stolthet har under åren som har varit uppvisat ett beteende som ett sårat barn, fast utan finess. Men vad kan vi vänta oss i framtiden, och kan vi vänta oss att bytet av president egentligen förändrar något? Det är i nuläget svårt att svara på vi får helt enkelt vänta och se, utan för den skull släppa garden. Rysslands ambition att dominera Östersjön har långa anor och kommer antagligen inte att försvinna.

Ryssland är en av Europas och EU:s viktigaste handelspartners på den viktiga energisektorn. Siffror upp till 80 % av energimarknaden brukar tas upp. Europa har blivit allt mer beroende av statliga ryska Gazprom och dotterbolag. Flera av de viktigaste energikontrakten inom främst gas- området med en rad europeiska länder sträcker sig så långt som 2020, så gasen är vare sig man vill eller inte rysk.

Indikatorerna pekar mot att Putin egentligen inte kommer att stega åt sidan. Vi får väl se när valet är avgjort. Det skulle vara tråkigt om vi i framtiden kommer att säga att det demokratiska experimentet i Ryssland tyvärr blev kortvarigt.

Pingat på Intressant.se

Är Nordens sak vår?

Waldemar — Thu, 24 Jan 2008 16:37:00 +01:00

Det förvånar inte att Jan-Erik Enestam uppmanar till "nordiskt block" i EU. Nordiska Rådet vill tala om att organisationen är relevant. Frågan är om verkligen "det nordiska" är så relevant längre för oss efter inträdet i EU? Hur står det till bakom honnörsorden?

Handeln och ekonomin länderna emellan har förändrats av globaliseringen, särskilt genom Baltikums frigörelse. Men Estland, Lettland och Litauen har en annan bakgrund, så samarbetet med dem blir annorlunda än den tidigare nordiska ramen. Förutom den politiska dimensionen, där de nordiska länderna fått divergerande intressen och EU:s beslut väger tyngre, så finns också kulturella förändringar.

I Enestams Finland finns allt färre svenskspråkiga och finskan, som ju inte är besläktat alls med andra nordiska språk, tar över.

Danskan har förändrats snabbt sedan bara 30 år sedan, med en snabb uttalsförändring.

Norge och Island är inte med i EU. Norska går att förstå men dialekterna är långt mer levande, vilket kan göra det svårare att förstå i både tal och i skriven nynorsk. Isländskan är alltför svår, särskilt som den inte lånar in engelska ord för nya företeelser utan uppfinner egna.

När vi träffar danskar, norrmän, finländare och islänningar så börjar vi tala engelska alltmer, som med övriga européer.

Kulturella förändringar ser vi i samband med Danmarks så kallade "kulturkrig", referensramarna är annorlunda, eller i alla fall så skilda åt att vi har ungefär samma distans som till andra europeiska länder.

Så ett nordiskt block är inte mer relevant än att Sveriges regering klokt bör samverka med andra länder i Europa vars intressen man delar. Samtiden är komplex, och när vi tog steget in Europa, så förändrades många gamla förutsättningar.

Pingat på Intressant.se

AIDS- business as usual?

Waldemar — Sun, 09 Dec 2007 15:52:00 +01:00

Den 1 december var internationella aidsdagen, och i år har vi sett den mest dramatiska sänkningen av antalet aidssmittade någonsin. Det globala antalet hiv-smittade föll med mer 6 miljoner människor till bara 33,2 miljoner enligt världshälsoorganisationen WHO och UNAIDS (samarbetssekretariatet för tio FN-organ i frågan).

Det rapporterades också om att antalet nysmittade gått ned till bara 2,5 miljoner för år 2007, för något år sedan var smittades årligen 5 miljoner. Det borde vara en anledning att fira aidsdagen mer än någonsin, särskilt som det tidigare sagts att vi skulle uppleva en ny våg av hivepidemier?

Trots denna förändring verkade årets internationella aidsdag inte annorlunda än de tidigare. Varför?

Det mesta av den stora sänkningen har bara skett på pappret. Tidigare i år halverade Indien sin uppskattning av antal hivsmittade från sex till tre miljoner, och flera länder i södra Afrika har gjort liknande revisioner. Tidigare siffror baserade sig till stor del på uppskattningar av antalet smittade gravida kvinnor på klinikerna, så väl som kalkyler på hur smitta i vissa högriskgrupper skulle sprida sig till resten av befolkningen.

Hur kunde siffrorna vara så mycket högre tidigare? Till viss del beror det på tillförlitligheten hos data från utvecklingsländerna, men också på vilken syn man hade på smittspridning. Vilken roll riskbeteenden spelade var kontroversiellt.

Flest antal smittade finns i södra Afrika, där aids fortfarande är den ledande dödsorsaken. Där pekar undersökningar på att upp till 40 procent av tonåringarna och de vuxna männen och kvinnorna rutinmässigt har flera och samtidiga sexpartners, och där finns även den högsta förekomsten av andra faktorer som möjliggör hiv-smitta. I de flesta heterosexuella populationer är annars mönstren och frekvensen i partnerbytena inte tillräckliga för att upprätthålla en epidemisk sexuell hivsmitta.

UNAIDS och många aidsaktivister förkastade denna analys då de menar att den stigmatiserar grupper som intravenösa narkomaner, sexarbetare och män som har sex med män (MSM).

Den modell som gav de höga uppskattningarna antog i stället att hög förekomst av hiv i riskgrupperna oundvikligen kommer att spridas över till resten av befolkningen i allmänna epidemier. Därför krävdes aggressiva förebyggandeprogram, särskilt riktade till ungdomar, för att kunna stoppa utbrottet av en epidemi hos heterosexuella i de rika länderna. Mer än två årtionden av observation och analys leder till andra slutsatser.

Kritiken mot modellen har hårdnat på senare år, och FN anklagades för att blåsa upp siffrorna av smittade och att de åtgärder som vidtagits mot hiv har haft mindre effekt än hävdat. James Chin, professor i klinisk epidemiologi vid University of California i Berkeley anser att det är svårt att peka på om de sänkta siffrorna är bevis för att aidsbehandlingar och preventionsstrategier fungerar, som WHO framhäver, eller på korrigeringarna av de tidigare överskattade siffrorna. Daniel Halperin, aidsepidemiolog vid Harvard School of Public Health, påpekar att även de nya uppskattningarna av antalet hivsmittade förmodligen också är något väl höga.

Biståndsminister Gunilla Carlsson och hiv/aidsambassadör Lennarth Hjelmåker hävdade i Göteborgs-Posten att ansträngningar görs för att sprida bromsmediciner till de fattigaste länderna.

Sett i backspegeln har det hittills betytt att på att u-länderna ska få kopior av patenterade mediciner? Kopior är billigare men tillverkas med sämre kvalitetskontroller. För fem år sedan delade WHO och Globala Fonden mot aids, tuberkulos och malaria (GFATM) ut indiska kopior av bromsmediciner till tre miljoner människor. Kopiorna visade sig bristfälliga och WHO fick dra bort 18 av medicinerna från sin lista.

För två månader sedan lovade regeringen att Sverige skall bidra med 2,9 procent av Globala Fondens budget under de kommande tre åren. Detta innebär ett svenskt bidrag på nära 2 miljarder kronor. Genom att utlova Sveriges bidrag i form av en andel, en procentsats, sade sig Carlsson sätta press på andra länder.

Så varför vidhölls politiken?

Pär Krause skrev i boken Det svenska biståndsberoendet – om intressen och värderingar inom den svenska biståndsindustrin att biståndsorganisationer vill ha ett jämnt flöde av bidrag för sin egen försörjning. Kvantitet blir viktigare än kvalitet. Därför menar Krause att biståndsindustrin utformat sina egna mål och prioriteringar likt en egen ogenomtränglig sfär vid sidan om den politiska. Då är man inte välvilligt inställd till förändringar av vilka prioriteringar projekten bör ha.

En annan mer välvillig förklaring ligger i att läkare, aktivister och tjänstemän, med de bästa avsikter att hjälpa, länge fått slåss med stigmatiseringar genom sjukdomens upplevt skamliga natur. De har fått kämpa för att få politisk hörsamhet for förebyggande och behandling och resurser till vård samt tampas med läkemedelsbolag. I en atmosfär av daglig kamp så såg man sig som ett samfund med kraftfulla fiender från både konservativa religioner, korrupta regimer och en allmänhet som inte riktigt lystrade till de stora problem som fanns i fattiga länder långt borta.

Det som gav frågan prioritet var att Aids var den första riktigt stora globala katastrofen som också verkade drabba den rika världen. Om hiv uppfattas förbli koncentrerat till grupper med riskbeteenden (som ofta är stigmatiserade i sig) så fruktar man att allmänhet och politiker inte kommer att ge bekämpningen högsta prioritet. Tyvärr har världssamfundet bara uppmärksamhet för ett begränsat antal globala hot. Det finns ju andra hot som påverkar de rika länderna mer direkt, som den globala uppvärmningen.

Det är viktigt att förbättra vården och förebyggandet av hiv. Även om många länder har överskattat antalet smittade, så finns det minst 20 miljoner smittade i Afrika söder om Sahara och flera miljoner i Asien. Siffrorna kan ligga kvar på den nivån fram till 2020-talet. Men de nya uppskattningarna av antalet hivsmittade borde visa att vårdresurser i länder som Sverige, med låg förekomst av hivsmitta, i första hand bör riktas in på de grupper som löper högst risk, där pengar och ansträngningar gör verklig nytta, eller på hjälp till länder där smittoförekomsten är hög- istället för att felsatsas mot en bred allmänhet.

Aids är ett riktigt allvarligt problem på vissa platser i världen, samt bland riskgrupperna globalt. Aids blev som tur var inte den globala katastrof man förutspådde på 80-talet. För att kunna göra de goda prioriteringarna behövs mer realistiska uppskattningar, och att internationella aidsdagen nästa år blir en dag av uppmärksammande på vilka omprioriteringar som behövs för att göra bäst nytta.

Pingat på Intressant.se

Sverige: Den femtioförsta delstaten

Waldemar — Tue, 06 Nov 2007 19:27:00 +01:00

Intresset för europeisk politik i Sverige är lågt. De flesta skulle inte kunna peka ut sin europaparlamentariker. Bryssel är väldigt långt borta i medvetandet.

Ett skäl är att amerikansk politik tar upp mycket av den svenska åsiktsindustrins medvetande. Till viss del är det förståeligt, USA är en supermakt- inte bara politiskt och militärt men även ekonomiskt och kulturellt. Det är få länder som varit så starkt på så många områden.

Vad som händer politiskt i Bryssel, Paris, Berlin, London, Rom, Madrid och Bukarest kanske påverkar oss svenskar mer än vi tror, men våra tyngsta tänkare har inte kopplingarna, informationsinfrastrukturen och kapaciteten att följa med i de andra nationella debatterna eller att inta det europeiska perspektivet på det nationella. USA blir ställföreträdande internationalism.

Johan Hakelius hade en intressant syn att vi ställer väldigt amerikanska frågor, vilket gör att vi väntar oss amerikanska svar på samhällsfrågor. I den svenska politiska debatten blir det att republikanerna får agera ställförträdande borglighet och demokraterna ställföreträdande sossar.

Därför var det med intresse som Café Babel Stockholm gick till Timbros möte om amerikansk politik Hey Big Spender.

Inbjudna förutom skribenten Mattias Sundin var elefanter som Dick Erixon och Johan Ingerö.

Så vad ger USA svenska politikintresserade till höger och vänster som inte politiken i Europaparlamentet ger? Kanske det är passionen i politiken och dessutom att "the culture wars" med tydliga alternativ ger identifikationsmöjligheter. Europeisk politik går sällan in på stora frågor utan har kvar mycket av sina band till diplomatin. Intressant nog skulle alltså politiken i Europa behöva politiseras för att väcka opinionsbildares och medias intresse.

Nu kanske ändå USA blir mer likt Europa, då Sundin menar att alliansen mellan den kristna högern och libertarianerna inom republikanerna håller på att brista. Även Ingerö med på att "the culture wars" håller på att blekna bort, men konsensus var att alliansen skulle hålla då det inte finns alternativ.

Här är det viktigt att påpeka USA:s historia. På 50-talet var Europas politik mer vital. Många hade funnit USA:s politik tråkig- den dominerades av machine politics av big government, big labor och big business. Valrörelserna var korta, väljarna röstade av tradition, de röstade efter etnicitet, arbetsplats och bostadsområde. Vem som var republikan eller demokrat spelade liten roll. Det ändrades när de nya radikalerna kom in från både höger och vänster i samband med 68. Då kunde kandidater själva skapa sig fristående plattformar och mycket av den gamla teknokratin sveptes bort. Det skedde en stor polarisering av det politiska fältet som nu kanske på väg bort "its the cultural warriors against everybody else". Det något bleka fältet av kandidater förhåller sig nu till den nya verkligheten. Tidigare gällde att samla de trogna väljarna, men de väljarna är inte så polariserade längre. "Bush Bashing" och "Hillary Bashing" tilltalar inte längre, och krävs en egen agenda.

Så valet i USA kan sluta med att en mittdemokrat lyckas få med sig libertarianer, men det krävs då att denne vågar gå emot partiaktiva culture warriors. Annars behåller nog republikanerna presidentskapet.

Vad Europa kan lära är att konflikter inte behöver vara problematiska, om så uppslitande kulturkampen i USA än var så väckte det upp demokratin.

Pingat på Intressant.se

Medborgarjournalistik: Susan Ritzén

Waldemar — Mon, 02 Jul 2007 14:44:00 +02:00

Susan Ritzén är frilansjournalist, statsvetare och arbetar just nu som vikarierande utrikesreporter på Sveriges radios Ekoredaktion. Hon medverkade nyligen i en rapport från Global Utmaning med skriften En ny demokrati. Ritzéns essä Vem är reporter på klicktoppen kritiserar hon mediernas utveckling och diskuterar medborgarjournalistiken, där hon bl.a. använder oss på Café Babel som ett exempel.

Vi på Café Babel Stockholm fann hennes text provokativ och stimulerade och vände oss därför till Ritzén med våra frågor.

Café Babel Stockholm I din text "Vem är reporter på klicktoppen" skriver du att de granskande journalisterna blir allt färre och de "scannande" allt fler. Hur yttrar det sig? Hur har det gått till?

Susan Ritzén Oj, det är en lång och komplicerad historia. Det beror bland annat på medieföretagens ökade krav på högre lönsamhet och därmed färre anställda och större effektivitet - och på webbens snabba utveckling, med en allt större del av reklampengarna och läsarna, och med två tydliga mål – många besökare och allt snabbare publicering av redan producerat material.

Tidigare hade de flesta stora svenska nyhetsredaktioner någon slags ”grävgrupp” eller speciella reportrar som arbetade regelbundet med längre grävprojekt som kunde pågå i veckor. Idag är de flesta av de grupperna nerlagda för länge sedan, och enskilda reportrar som fortfarande genomför längre projekt, uppger att de får mindre och mindre tid för granskningarna. Det beror på att redaktionerna bantas och alltfler jourpass läggs ut på specialreportrar. Samtidigt ökar produktionskraven. Sveriges Television anställer lika många reportrar som för ett drygt decennium sedan, men de gör dubbelt så många tevetimmar i dag. På tidningarna producerar reportrarna fler artiklar än tidigare och skriver även texter för webben, och måste ibland samtidigt ta med sig och jobba med kamera, bandspelare eller TV-kamera. Tiden som blir kvar för att ringa och kontrollera uppgifter minskar, och risken för fel blir också större med krav på publicering nästan i realtid.

På webbredaktionerna, som växer, och där man fortfarande anställer, gör man sällan eller aldrig egna granskningar. Man häller ofta in andras texter, efter en viss texttvätt, och möjligen med en länk till något dokument. Allt detta gör att tips om missförhållanden som är svåra att kontrollera inte heller granskas. Ekot är ett av få undantag med egen grävgrupp och de har därför tid med granskningar som häromdagen, med avslöjandet om mörkningen av den dåliga kontroll som möjliggjorde ett mord på en psykpatient inne på en psykavdelning vid St Göran. Det är mycket få svenska redaktioner som i dag har tid med den typen av komplicerade granskningar och uppföljningar. Det räcker egentligen med att gå igenom de viktigaste nyheterna en vecka för att konstatera det.

CBS Vilket är ditt intryck av den svenska bloggosfären, och kan den sköta nyhetsrapporteringen för den välinformerade och engagerade medborgaren?

SR Jag betvivlar inte ett ögonblick att bloggare kan rapportera om nyheter och komma med egna avslöjanden om problem eller missförhållanden i samhället. Det finns ju flera exempel på det, men hittills har få tagit på sig uppgiften på ett mer uthålligt sätt. Bloggar handlar sällan om så allvarliga ämnen. De har inte heller något uttalat sanningskrav.

Som journalist får jag ibland kritik för att det som stått i olika tidningar eller sagts på teve inte stämmer, då undrar jag alltid varför man inte påpekat det för mediet. Faktum är att de flesta granskningar av anmälda nyhetsmedier inte leder till någon erinran eller krav på rättelse, eftersom texten i sak inte innehåller några fel, däremot kan intrycket av det sagda peka åt fel eller ett överdrivet håll.

På internet däremot vispar i dag de mest horribla påståenden runt, och felaktiga fakta återanvänds hela tiden utan någon egen kontroll - och utan att någon reagerar. Ta exemplet med Carl Bildts blogg som länge innehöll inlägg med misstänkt hets mot folkgrupp. Bloggare vill sällan ta på sig ansvaret för kommentarer till sina alster, och svarar ofta på kritik med att det handlar om deras egen eller någon annans personliga uppfattning. Något ansvar för det publicerade på nätet är således svårt att utkräva. Skulle vi ha en form för det misstänker jag att många av dagens bloggar skulle tvingas förändra sitt innehåll markant. Några skulle säkert lägga ner i ren utmattning över insikten att allt som man skriver måste kontrolleras igen om man ska vara säker på att det verkligen är sant.

Fortfarande är den etablerade journalistikens etiska regler, systematiska arbetssätt och olika granskningsorgan och möjligheter till rättelse det bästa alternativet vi har, för att försäkra oss om att vi får nyheter som vi kan lita på.

Om journalisterna tycker att de har allt mer ont om tid att granska fakta, så är det ingenting mot vad bloggare med andra arbetsuppgifter har. Det är svårt att granska övertygande med vänsterhanden.

CBS Vilka är enligt dig riskerna och möjligheterna med den snabba utvecklingen av nya medier?

SR Jag har varit inne på riskerna för att felaktig eller kränkande information sprids och förvanskas på nätet, där ingen egentligen behöver stå till svars för det påstådda. Det är inte bara en risk, det är så i dag.

Och får vi bara fler webbjournalister och inga vanliga reportrar ute på fältet, så får vi också bara fler som vidarebefordrar andras information och granskningar utan egen kontroll. Då har vi inte gjort någon demokratisk vinst med det växande medieutbudet i form av en bättre granskning av makthavare. Vi har bara fått en känsla av att vara extremt uppdaterade, och ett utbud som till synes är enormt men mest innehåller returinformation med få variationer.

Det finns ju otroliga fördelar också. Nästan alla har möjlighet att publicera sina egna nyheter eller kunskaper, och man kan själv ta del av ett större nyhetsutbud, utan att behöva bekymra sig om att TT inte valde att ta med det i sitt lunchpaket med texter. Medierna är inga gatekeepers längre, men när vi blir våra egna grindvakter måste vi också bli skickligare på att genomskåda falska budskap och förtal.

Jag tror att samarbete mellan allmänhet och journalister måste till om vi vill upprätthålla en granskning av makten som är värd namnet. Mångas ögon och öron kan bidra med viktiga nyheter som journalisterna aldrig skulle hitta eller hinna med att få fram själva. Ett sådant exempel är nystartade amerikanska New Assignment.net. Här framhåller den prisbelönta granskande journalisten John McQuid open source journalism där reportern inte gömmer sin research utan bjuder in allmänheten att hjälpa till för att få en bättre bild av ett fenomen. Det återstår att se om projektet kan hållas vid liv, och om man får sponsorer, men idén är otroligt djärv och generös.

Café Babel är ju också en öppen nätpublikation med enorm potential. Det är precis sådana projekt som ger mig hopp om att vi i en globaliserad värld sitter på nyckeln till det verkliga kunskapssamhället. Möjligheterna är oändliga. Men då måste alla också förstå de ganska enkla spelreglerna för ett sådant samarbete. Om inte deltagarna är intresserande av att sprida det som är sant kommer förtroendet för den typen av samarbeten att urholkas. Jag tror att vi behöver basala etiska regler för att få webbpublikationer att lyfta, och först då kan de nå långt över gränsen för den traditionella journalistiken. Men är bloggarna villiga att ta sig an den uppgiften? Och vem är beredd att betala?

CBS Finns det verkligen en neutral, objektiv journalistik? Detta med anledning av den kritik som kommit upp från både politiskt håll och mediaforskningen mot att journalistiken har en politisk slagsida, i ämnes- och källurvalet.

SR I någon mening finns det väl ingen objektiv kunskapsförmedling, i alla fall ingen som någon jag känner skulle ha lust att läsa vid frukostbordet. Urvalet kan däremot vara ett uppriktigt försök att förmedla en sann bild av någonting som har hänt eller pågår. Där tycker jag att svenska reportrar håller fanan högt. Och tittare och läsare är också oerhört känsliga för nyheter med politisk slagsida, i alla fall om ens egna ståndpunkter blir ifrågasatta. Samtidigt är min erfarenhet att borgerliga sympatisörer är mer ifrågasättande än vänstersympatisörer mot inslag som kritiserar den egna politiken. Det här har jag absolut ingen statistik på, bara egna erfarenheter när jag har suttit i telefon efter sändningar på svt och andra nyhetsredaktioner i valtider. Politiska vindar som blåser avspeglar sig ju också ofta i journalistiken, jag tänker till exempel på högervindarna som blåste när Ny Demokrati fick god draghjälp i galoscherna av medierna. Sådant får man givetvis vara vaksam över, men det är samtidigt orimligt att kräva exakt rättvisa. Mätningarna av spaltmeter och eventuell partisympati i ämnesvalet är ju dessutom en mindre exakt och opartisk metodik än vad många medieanalytiker vill göra gällande. De bedömningarna lider givetvis av sin egen brist på total opartiskhet. Källorna är däremot lättare att hyfsa till, och det borde vara varje redaktions uppgift att aktivt söka fler experter på olika håll. Problemet här tror jag är att det många gånger är samma experter som valsar runt överallt. Det är så bekvämt att ringa någon som inte tycker att det är jobbigt att bli citerad eller vara med i en klipp snutt i teve.

Jag tror också att journalistikens demokratiska uppgift - att granska makthavare, i sig ger en slagsida åt nyheter där man ställer sig på ”de svagas” sida, och att det i sin tur kan ge en politisk slagsida. Men den uppgiften menar jag är för viktig för att eventuella politiska intressen ska hindra den sortens viktiga journalistik. Det är trots allt av större allmänintresse om en folkvald försnillat pengar än om Bengan på IT-firman har gjort det.

CBS Vilket är ditt intryck av hur svenska medier har skött bevakningen av europeisk politik, kultur och samhällsliv?

SR Europeisk politik tycker jag att det finns en bevakning av, även om den säkert kunde vara bättre. Men jag tycker ju att svenska medier saknar en stor del av den ganska utbredda intellektuella kultur- och samhällsdebatt som finns i t ex Tyskland. Då ska man komma ihåg att det är få medier som faktiskt upprätthåller den debatten även där. Om vi skulle få en lika ambitiös tidskrift med samma genomslagskraft som exempelvis Die Zeit skulle det förmodligen påverka och berika alla svenska medier. Här är ju ett av hindren en mycket mindre svensk läsekrets än den tyska.

Men även i Tyskland är den ”europeiska” debatten inte allomfattande, jag blir till exempel uppriktigt förvånad när tyska vänner inte ens känner till att Sverige är medlem i den Europeiska unionen. Någon publikation mediebevakning av HELA Europas kultur- och samhällsliv känner åtminstone inte jag till, och just därför är jag extra glad över ett initiativ som Café Babel. Att vi behöver omforma synen på den europeiska identiteten står klart, och att vi saknar kunskaper om varandra är lika uppenbart, men att bjuda in alla till debatten som Café Babel gör är oerhört generöst, glädjande och stimulerande.

Pingat på Intressant

Christofer Fjellner: Flyttcirkusen

Waldemar — Thu, 14 Jun 2007 07:35:00 +02:00

Christofer Fjellner, europaparlamentariker för Moderata Samlingspartiet , skriver för Café Babel Stockholm om problemet med att europaparlamentet flyttar varje månad mellan Bryssel och Strasbourg. Christofer berättar om de bakomliggande skälen och varför han anser att det vore bra med ett enda säte.

Flyttcirkusen

Andra världskriget har just ägt rum och Europa ligger i ruiner när det som kommer att bli EU grundas med sina säten i det omstridda området mellan de europeiska stormakterna Frankrike och Tyskland. Ett område som sedan hundratals år varit slagfältet för krig om makten i Europa och tillgången till kol och stål.

Det var mot den bakgrunden som den Europeiska unionens institutioner placerades i Bryssel, Luxemburg och Strasbourg för att fånga fredsprojektets anda.

För ett halvt sekel sedan och med sex medlemsländer var den symboliskt tilltalande konstruktionen med tre skilda säten förmodligen utmärkt för att ingen part skulle dominera samarbetet.

I dag sträcker sig däremot unionen från Portugal i väst till Rumänien i öst och består av inte mindre än 27 medlemsstater. Givet att många av dessa inte alls har samma relation till det gamla Europas krigsskådeplatser så skulle valet av ett enda säte tjäna som ett ställningstagande för framåtanda och för det nya Europa.

Man har visserligen sedan tidigare kommit överens om att sluta träffas i Luxemburg, men resorna mellan Strasbourg och Bryssel fortsätter. Varje månad packar därför parlamentarikerna och deras staber ner sina dokument i förstärkta flyttlådor som fraktas med långtradare mellan de två parlamenten. Sedan sätter sig de folkvalda, deras anställda och journalister i bilar, på tåg och i flyg innan de väl framme kan återuppta sitt arbete.

Uppskattningsvis flyttar 5.000 människor fram och tillbaka - oavsett om det ens finns några ärenden att behandla. Då man vid ett tillfälle beslutade att inte hålla session i Strasbourg för att det helt enkelt inte fanns någonting att göra, så stämde den franska staten EU och fick rätt. Flyttcirkusen är nämligen helt juridiskt korrekt eftersom den står inskriven i Amsterdamfördraget.

Den här flyttcirkusen uppskattades år 2000 kosta 200 miljoner euro varje år. Då fanns det dessutom bara 15 medlemsländer till skillnad från dagens 27.

Hur mycket den kostar i dag är det ingen som vet. Jag har därför i parlamentet drivit igenom frågan att kostnaden såväl som miljöeffekten av flyttarna ska utredas.

Slöseriet med skattepengar och miljöskadan är enligt mig ett helt oförsvarbart pris att betala för att med flyttlådor i händerna leva ut en historielektion som, nog så viktig, kommit att handla mer om prestige än om praktisk nytta och sund förvaltning. Tvärtom har det blivit själva symbolen för det oförklarliga och byråkratiska EU.

Jag tror att det skulle betyda mycket för människors förtroende för samarbetet att sätta stopp för den galna flyttcirkusen.